Vi ska ses igen
Kategori: Allmänt
Detta inlägget skulle jag vilja tillägna den starkaste och mest inspirerande familjen jag känner, min faster Ingalill, mina kusiner Joel och Emil.
Dessa tre människor har gjort och gör fortfarande ett stort intryck i mitt liv. Dom alla tre är stora förebilder och det gör mig enormt stolt att få kalla dem, inte bara en del av min familj utan också för mina vänner.
Ingalill är en Super Mom och Super Aunt. Hon fixar och donar och har alltid nått på gång. Hon sätter alltid familjen och inte minst sina två underbara söner först och hon är en sån person som, även om man inte har kontakt varje dag, så vet man att hon alltid finns där!! Jag känner inte heller nån som pratar så fort och så mycket som Ingalill och jag älskar det! Hon är även en av mycket få personer som får hennes (enligt mig, haha) gnälliga örebrodialekt att låta så otroligt charmigt och härligt. Att sitta och prata med Ingalill i fem timmar (vilket absolut inte är ovanligt) känns som två minuter och 4,5 timmar av dem skrattar man! Hon utstrålar en enorm glädje och är en stor förebild för mig!
Joel, jag och våran andra kusin Jonathan har alltid varit yngst i kusinskaran. Dom brukade kalla oss för The tripple J och vi var oskiljaktiga när vi träffades. Även nu på "äldre" dar så har vi på nått sett (iaf från min sida) nått litet extra band mellan oss och det är jag så fantastiskt tacksam för. Att han dessutom gav mig min första (?!) puss när jag var 3,4,5år gör han ju inte mindre speciell!
Jag och Joel har alltid roligt tillsammans och även om distansen mellan oss gör att vi inte träffas så ofta som vi kanske vill och kan så vet jag att han alltid finns där för mig.
De senaste månaderna/dagarna/timmarna har varit några av de tuffaste i Joels liv och det gör så ont att jag inte har kunnas finnas där för varken honom eller familjen som jag har velat. Jag vet dock, och detta visar återigen på vilken förebild han är för mig, att Joel har hållt huvudet högt, varit positiv, lett och givit andra tröst och styrka genom allt. Detta trots att han själv varit i enorm sorg och smärta. Han är en stor inspiration och jag hoppas att jag en dag kan vara lika stark och vara en lika bra, ärlig och givmild människa som honom.
Emil....
Emil har alltid varit en fantastisk, son, bror, kusin, vän och människa.
Han hade alltid ett leende på läpparna och hade alltid något snällt att säga om allt och alla. Emil hade dessutom ett enormt stort hjärta och hans givmildhet var gränslös. Han utstrålade alltid, även från ung ålder, en enorm trygghet som jag aldrig har upplevt hos någon tidigare.
Under många år men inte minst de senaste månaderna har Emil kämpat emot cancer. En kamp som han i lördags förlorade. Dock inte utan att ha kämpat som ingen gjort förut eller visat en sån enorm styrka och vilja till att leva. Emil var trots enorma smärtor alltid glad, alltid positiv och alltid sitt bästa jag. Han kämpade verkligen in i det sista och när han fått sagt hejdå och sett till så att alla kommer att klara sig så släppte han taget och återförenades med sin far och morfar. Emil har lämnat ett enormt tomrum bakom sig men han har också lämnat ett stort intryck. Han har fått mig att se att man alltid kan se det positiva i saker å ting, att man orkar mer än vad man tror och att man kan vara en stor förebild, göra stora intryck och förändra människors liv genom att bara vara den man är. Emil har spridit en enorm glädje runt om kring sig och det har varit en ära att vara hans kusin och vän.
Emil, jag vill tacka dig för den tid vi fick , även om den var alldels för kort och tack för allt du lärt och fortfarande lär mig. Jag känner tröst i att vi en dag ska få ses igen. Hälsa farfar ifrån mig och jag längtar tills den dagen jag får sån där go Emilkram igen.
Jag älskar dig Emil!
